Visa källa för Frälse

'''Frälse''' är ett nordiskt begrepp (fornvästnordiska ''frelsi'', fornsvenska ''frælse'', finska ''rälssi'', en bildning till ''fræls'' "fri", en sammansättning av fri och hals, alltså: med ''fri hals'').<ref>[http://www.ne.se Nationalencyklopedin på internet (prenumerant). Uppslagsord : frälse]</ref> Det reglerade, världsliga svenska frälset infördes av kung [[Magnus Ladulås]] med [[Alsnö stadga]] vid [[Alsnö hus]] år 1280. Frälsets jordegendomar kallades frälsegårdar eller frälsegods. Den ursprungliga betydelsen är helt enkelt en fri man, den som inte är någons [[träl]].<ref name="ReferenceA">[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 670 f</ref> Frälse var under medeltiden en [[titel]] för en gårdsägande [[bonde]] fri från beskattning, alltså [[frälst]] från [[skatt]],<ref>[https://books.google.com.kh/books?id=eUxGAQAAMAAJ&pg=RA2-PA19&lpg=RA2-PA19&dq=%22fr%C3%A4lse%22+%22titel%22&source=bl&ots=eIrj_2dt6u&sig=ACfU3U3CHaw7ytj7WcgkuhjTEZ5miK8IkA&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwjjs4OG3-LnAhUWxTgGHQUuDssQ6AEwAnoECAQQAQ#v=onepage&q=%22fr%C3%A4lse%22%20%22titel%22&f=false Justitieombudsmännens ämbetsberättelse: avgiven till Riksdagen]</ref> <ref>[https://books.google.com.kh/books?id=nVtfAAAAcAAJ&pg=PA460&lpg=PA460&dq=%22fr%C3%A4lse%22+%22titel%22&source=bl&ots=5YlMmaK1Fg&sig=ACfU3U1KNAImmk6OVjWUqLTFRqJ7eZHkaw&hl=en&sa=X&ved=2ahUKEwjjs4OG3-LnAhUWxTgGHQUuDssQ6AEwA3oECAoQAQ#v=onepage&q=%22fr%C3%A4lse%22%20%22titel%22&f=false Upland och Södermanland, Volume 1]</ref> <ref>{{Webbref |url=http://www.suonttavaara.se/dokument/Jordebok%20och%20aganderatt.html |titel=Jordebok och äganderätt Av PROFESSOR GERHARD HAFSTRÖM |hämtdatum=2020-02-21 |arkivurl=https://web.archive.org/web/20100819104319/http://suonttavaara.se/dokument/Jordebok%20och%20aganderatt.html |arkivdatum=2010-08-19 }}</ref> så länge gården gavs frälsestatus, och titeln ärvdes inte med automatik. Frälset gällde också adelns absoluta rätt till sådant på deras marker som annars var [[regale]]: [[jaktregale|jakt-]], [[vattenregale|vatten-]], [[bergsregale|bergs-]] och [[skogsregale]]. Inte heller detta betalade adeln skatt eller [[avrad]] för.

==Bakgrund==
Det finns flera konkurrerande teorier om ursprunget till frälset, huruvida [[aristokrati]]n som fenomen är ursprunglig eller ej. Det världsliga frälset konstituerades av etablerade [[Storman|stormän]] och förmögna bönder ([[odal]]) som av kungen befriades från skatt om de var beredda att ställa upp i hans tjänst "till örs" (örs = häst) med man och häst i full rustning. I senare tid användes begreppet [[rusttjänst]]. Med [[Kristendom|kristnandet]] eller förr uppkom det andliga frälset. 

De större sammanhang begreppet kan inordnas i är allmäneuropeiska företeelser, dels framväxten av en beriden [[Krigare|krigarklass]] ([[riddare]]), dels den [[Romersk-katolska kyrkan|katolska kyrkans]] krav på immunitet gentemot världsliga furstars inblandning i kyrkliga angelägenheter.<ref name="ReferenceA"/> 

En helt annan företeelse var [[bergsfrälse]]. Bergsfrälse var de kungliga privilegier som vissa [[Bergsman|bergsmän]] hade från jordskatter och rusttjänst mot det att de bedrev bergsbruk, vanligen endast vid de ädlare bergverken, det vill säga silver- och koppargruvorna (jämför [[ödeshemman]]). Några släkter verksamma vid bergsbruket kom sedermera inofficiellt att kallas [[bergsadel]].

Kriterierna för att räknas som svensk uradel är att släktens förfäder år 1400 tillhörde frälset (det vill säga att man antingen gjorde rusttjänst till häst enligt [[Alsnö stadga]] och därför var skattebefriade, ingick i det andliga frälset eller hade kungliga privilegier såsom bergsfrälse). Se även [[ätt]] och [[avlingejord]].

Ibland kunde frälsestatusen ifrågasättas, varvid efter en utredning den lokala lagmannen på tinget avgjorde om en person skulle räknas som frälse eller inte:<ref name="SDHK-nr: 14662">[https://sok.riksarkivet.se/sdhk?EndastDigitaliserat=false&Innehall=erik+erlandsson&TrycktUtgava=true&TrycktRegest=true&Brevtext=true&Extratext=true&Sigill=true&Original=true&MedeltidaAvskrifter=true&MedeltidaRegest=true&EftermedeltidaAvskrifter=true&EftermedeltidaRegest=true&AvanceradSok=False&page=24&postid=sdhk_14662&tab=post#tab SDHK-nr: 14662]</ref>
{{citat|Riddarna Heine [[Snakenborg]], kungsdomshavande, och [[Erik Erlandsson (Sparre av Rackeby)|Erik Erlandsson]], lagman i Västergötland, dömer på räfsteting i Lödöse att 16 män, som i Ale, Barne och Kullings härad olagligen gjort sig till frälsemän, skulle, då de ej hade kungens brev eller bevis på frälse, och då ej heller deras gods av ålder varit frälse, med allt sitt gods återgå under skatt. 6 frälsemän å ridderskapets vägnar och 6 bönder å allmogens vägnar i nämnden uppräknas. Domprosten Brynolf och ärkedjäken Håkan, som även suttit i rätten, beseglar jämte de övriga domhavande.|SDHK-nr: 14662}}

==Världsligt frälse==
Det världsliga frälset har sitt ursprung i två tidigare militära organisationsformer, [[ledung]]en och [[hird]]en. En omtvistad fråga i nordisk historieforskning har länge varit från vilken av dessa det tidigaste frälseskiktet rekryterades. I Norge är det världsliga frälset rätt tydligt en vidareutveckling av den gamla kungliga hirden och ett med det sammanhängande äldre tjänste- och förläningssystem med ''lendermenn'' som i sin tur hade egna hirdar. I Danmark och Sverige kan man däremot inte hitta ett sådant direkt samband. Det danska frälset hade, när det tidigast framträder i källorna, en rekryteringsbas som huvudsakligen utgjordes av förmögnare bönder. Det kan dock inte tolkas som ett fullständigt brott med traditionerna från den gamla hirden. Det danska frälsets ed till kungen är identisk med de tidigare hirdmännens och det är givetvis så att många av hirdmännen ursprungligen rekryterades ur samma bondeklass om senare frälset.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 681 ff</ref>

I lagstiftningen kan frälset tidigast beläggas i den danska ''Jyske lov'' 1241, där det bestäms vilka som har rätt att ta män i sin tjänst och att herremännen i kungens tjänst får köpa all jord de har råd med utan att skattskyldigheten medföljer i köpet, "då de våga sin hals för kungens bud och landets fred". I Norge stadfäste 1277 [[Magnus Lagaböter]] en ny titulatur, där de till frälset knutna titlarna dyker upp för första gången. Hirdens högsta rang, ''skutilsveinar'' (plur.), ersätts med den latinska riddartiteln ''miles''. De kungliga förläningstagarna, lendermennen, börjar samtidigt kallas ''baroner''. Hirdens övriga svenner får den latinska titeln för [[väpnare]], ''armiger''. Av ett annat dokument som utfärdats samma år framgår att varje riddare hade rätt att frikalla sig själv och ytterligare två män från alla ledungsskyldigheter.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 681-87; Jerker Rosén, "Det världsliga frälset", ingår i [[Sten Carlsson]], [[Jerker Rosén]] m fl, ''Den svenska historien'', band 1, ''Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319'' (Stockholm 1966), s 280-85</ref>

Sverige skiljer sig från de övriga nordiska länderna på så sätt att den nya organisationen redan är färdig och i funktion när den för första gången förekommer i källorna i [[Alsnö stadga]], utfärdad av [[Magnus Ladulås]], troligen hösten 1280. Enligt den numera dominerande tolkningen (Rosén, Schück m fl) innebär stadgan inte införandet av något helt nytt, utan snarare en skriftfästning av regler och privilegier som redan varit i bruk ett tag. Stadgan är enligt denna tolkning föranledd av det den i huvudsak handlar om, nämligen de gamla stormannakretsarnas obstruerande mot det nya systemet genom oreglerad gästning hos bönderna, en "osed" som enligt kungen har pågått en tid men som han nu definitivt sätter punkt för.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 687 ff; Jerker Rosén, "Det världsliga frälset", ingår i [[Sten Carlsson]], [[Jerker Rosén]] m fl, ''Den svenska historien'', band 1, ''Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319'' (Stockholm 1966), s 280-85; [[Herman Schück]], ''Kyrka och frälse - från folkungatid till vasatid'' (Stockholm 2005), s 29 ff</ref>

Vid denna tidpunkt - om dateringen är korrekt - hade ett uppror mot kungamakten nyligen slagits ner och ledarna halshuggits (20 augusti samma år). Det var ett väl valt tillfälle att samla rikets elit för att klargöra vad som därefter gällde och vem som bestämde. Kungen befriade sina egna och biskoparnas män, riddare och väpnare, från skatt men endast under förutsättningen att de förblev kungens män. Samtidigt som systemet med rusttjänsten stadfästes i skrift begränsades antalet undervasaller som kungens män fick ha i sin tjänst. En stadga från 1284 preciserar antalet fullt utrustade ryttare som kungens män fick ha med sig till möten med honom i fredstid:<ref>Jerker Rosén, "Det världsliga frälset", ingår i [[Sten Carlsson]], [[Jerker Rosén]] m fl, ''Den svenska historien'', band 1, ''Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319'' (Stockholm 1966), s 280-85</ref>
* [[Bengt Birgersson (Folkungaätten)|hertig Bengt]] 40
* biskoparna 30
* riksråden 12
* riddare, väpnare, kaniker 4
* övriga som kallats 2

Det svenska frälset rekryterades inledningsvis med största sannolikhet från samma sociala skikt som kungens män kommit från redan under ledungsorganisationens tid. Med det nya regelverket öppnades också en enkel men dyr väg för uppkomlingar från släkter med lägre social status, eftersom frälsets rusttjänst inte var graderad. Vem som helst kunde bli en frälseman, förutsatt att han hade råd att skaffa sig stridshäst och rustning och var beredd att avlägga eden som gjorde honom till kungens man. Begränsningar i systemet kom sedan successivt att införas. Redan under 1300-talet erkändes i Sverige ärftlig frälserätt, som dock efter regelbundet förrättad vapensyn kunde gå förlorad (Tälje stadga). Från 1400-talet krävdes att den som ville bli frälseman måste beviljas ett kungligt [[sköldebrev]]. Ett sådant utverkades vanligen genom ett tjänsteförhållande till någon som redan var frälseman och som kunde utverka ett brev till sin tjänare när denne bevisat sin duglighet. Under 1500-talet infördes en gradering av rusttjänsten. Rika frälsemän som i vissa fall ägde hundratals gårdar blev då tvungna att ställa upp med flera ryttare men å andra sidan var det inte längre nödvändigt för dem personligen att ställa upp. De fattigaste frälsemännen tvingades vanligen fortsätta med att personligen fullfölja sin rusttjänst på det ursprungliga sättet. För de rikare kom rusttjänsten så småningom att ersättas med ett krav på allmän statstjänst och de förvandlades successivt från krigarfrälse till ämbetsadel.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 687 ff</ref>

Under 1500-talet och 1600-talets början var adel och frälse inte synonymt<ref>{{bokref |efternamn= Eriksson|efternamn2= Harrison|förnamn= Bo|förnamn2= Dick|författarlänk2= Dick Harrison|titel= [[Sveriges historia (Norstedts)|Sveriges historia]]|origår= 2010|volym= 3|år= 2010|utgivare= [[Norstedts Förlagsgrupp|Norstedts förlag]]|utgivningsort= [[Värnamo]]|isbn= 978-91-1-302439-4|libris= 11657784|sid= 435|citat= På 1500-talet var en adelsman en person som innehade ett sköldebrev eller tillhörde en gammal frälsesläkt. Frälse däremot var en person som innehade frälsejord [...] oberoende av om han var adel eller ej.}}</ref> men när [[Adelsståndet i Sverige|Ridderskapet och adeln]] genom [[riddarhusordning]]en fick en fastare organisation 1626<ref>{{bokref |efternamn= Lindkvist|efternamn2= Sjöberg|förnamn= Thomas|förnamn2= Maria|titel= Det svenska samhället|origår= 2003|upplaga= 3|volym= 1|år= 2009|utgivare= Studentlitteratur|utgivningsort= Lund|isbn= 978-91-44-05327-1|libris= 11360798|sid= 299}}</ref> introducerades frälsesläkterna i [[riddarklass|riddar-]] och [[svenneklass|svenneklasserna]]. De blev då en del av [[Adel i Sverige|Sveriges adel]] och benämns [[Svenska adelsätter|adelsätter]], de som var frälse redan före 1400-talet brukar kallas [[uradel]].

===Halvfrälse===
Vid sidan av "helfrälset" fanns halvfrälse. Eftersom frälsejorden var ärftlig kunde frälsejorden övergå i arv till ofrälse personer, om en adlig kvinna gifte sig med en ofrälse man, och barnen ärvde henne. Halvfrälse kallades både makarna som gift sig till frälsejord och de barn som ärvde den via modern. Likaså kallades makarna halvfrälse om hustrun var adlig men saknade frälsejord. [[Gustav Vasa]] införde ett förbud för adliga kvinnor att gifta sig ofrälse. På 1570-talet genomfördes sedan en rannsakning om frälsejorden i Småland, och enligt denna fanns det då fortfarande 32 sådana halvfrälsefamiljer bara i det landskapet, varav 23 ägde frälsejord. Av dessa skulle några senare komma att adlas, såsom [[Rosenbielke]], [[Gyllengrip]] och [[Stråle af Sjöared]].<ref name="ReferenceB">Stig Östensson, "Småländskt låg- och halvfrälse" Personhistorisk tidskrift årgång 66 häfte 4</ref>
Samtidigt uppfördes en längd över frälsegårdar i [[Närke]] och [[Bergslagen]], där frälsegårdarna uteslutande ägdes av adeln och därmed fanns inget halvfrälse. Däremot förekom det i åtminstone ett fall att adliga saknade frälsegårdar, så med Jöns Ingemarsson ([[Hjort af Ornäs]]) som bara hade en sätesgård. Frälsegårdarna i dessa landskap ägdes i nästan samtliga fall av riksadeln som inte själva bebodde sina frälsegårdar.<ref>Jan Eric Almquist, "Den jordbesittande adeln i Närke och Bergslagen 1576-77", Släkt och hävd 1975 Nr 1-2</ref>

Ännu på 1600-talet ägdes frälsejord av halvfrälse personer och deras ättlingar i Småland, ibland genom att de fått frälsebrev på sina hemman utan att introduceras på Riddarhuset.<ref name="ReferenceB"/>

==Andligt frälse==
Kyrkans krav på immunitet från världsliga furstars inblandning hörsammades av europeiska härskare därför att kyrkan hade något värdefullt att erbjuda som kompensation. En framväxande centralmakt måste helt enkelt upprätta en skriftlig administration för att med framgång kunna genomdriva det medeltida systemskiftet inom sitt territorium. En så avancerad administration kunde i dåtiden endast tillhandahållas av den katolska kyrkan som i princip hade monopol på läs- och skrivkunnighet.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 670 f; Jerker Rosén, "Kyrkan och klostren på 1100- och 1200-talen", ingår i [[Sten Carlsson]], [[Jerker Rosén]] m fl, ''Den svenska historien'', band 1, ''Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319'' (Stockholm 1966), s 272-79; Inger Larsson, ''Svenska medeltidsbrev. Om framväxten av ett offentligt skriftbruk inom administration, förvaltning och rättsutövning (Stockholm 2001), s 19-51</ref>

De tidigaste nordiska bestämmelserna om kyrkligt frälse i lagtexter finns precis som för det världsliga frälset i ''Jyske lov'' från 1241. Där stadgades bland annat att präster åtnjöt rätten att undanta en gård från ledungsskatter. I Norge gavs vissa privilegieartade löften till kyrkan i kung [[Magnus Erlingsson]]s kröningsed 1163 och det finns också uppgifter om ännu tidigare, numera försvunna, kungliga privilegiebrev med liknande bestämmelser som de i Jyske lov. Genom ett avtal, den så kallade ''sættargjerden'', som 1277 slöts mellan [[Magnus Lagaböter]] och biskop [[Jon Raude]] i [[Tønsberg]] utformades de mest detaljerade kyrkliga privilegier som bevarats från nordisk medeltid. I dem fastslogs att alla mål där en kyrkans man var åtalad skulle behandlas av en andlig domstol. Alla präster befriades från ledungsfärder och -skatter. Ärkebiskopen fick dessutom rätt att frikalla 100 svenner, vilka i sin tur var och en kunde frikalla ytterligare 1-2 av sina tjänare. Varje biskop fick frikalla 30 man och varje sockenpräst två man från beskattning och en från krigståg.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 670-77</ref>

Upplandslagen från 1296 innehåller de äldsta kända svenska lagbestämmelserna om kyrkligt frälse, innehållsmässigt rätt lika bestämmelserna i Jyske lov och de norska källorna från 1100-talet. De svenska lagarna föregås av ett antal kungabrev som delvis tillmötesgick kyrkans krav. Kung [[Sverker den yngre]] bestämde år 1200 i ett donationsbrev till [[Uppsala domkyrka]] att de präster som anklagades för brott i fortsättningen aldrig skulle ställas inför en världslig domstol och att kyrkliga egendomar skulle befrias från all kunglig uppbörd (''exactio''). Hans son, kung [[Johan Sverkersson]], upprepade 1219, i samband med sin kröning, faderns utfästelser. Exakt vad som avsågs med ''exactio'' är en omtvistad fråga. En del forskare har hävdat att därmed inte nödvändigtvis menades ordinarie skatt, utan mer sannolikt böter för brott begångna av kyrkans män.<ref>[[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 677-81; Jerker Rosén, "Kyrkan och klostren på 1100- och 1200-talen", ingår i [[Sten Carlsson]], [[Jerker Rosén]] m fl, ''Den svenska historien'', band 1, ''Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319'' (Stockholm 1966), s 272-79</ref>

Genom att ställa sig på kung [[Magnus Ladulås]] sida lyckades kyrkan under hans regeringstid genomdriva i stort sett hela sitt program. Redan vid sin kröning 1276 gav Magnus ett förhandsbesked om kommande privilegier och vid drottning [[Helvig av Holstein|Helvigs]] kröning 1281 utfärdade kungen ett privilegiebrev för kyrkan. Privilegierna innebar en total befrielse för alla kyrkliga institutioner i Sverige från alla ordinarie skatter, både de redan existerande och sådana som senare kunde komma att införas. Vidare bestämde kungen att alla kyrkolandbor eller innehavare av kyrkojord som dömdes till böter skulle betala dem till kyrkan.<ref>[[Herman Schück]], ''Kyrka och frälse - från folkungatid till vasatid'' (Stockholm 2005), s 22-34; [[Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid]], band 4, sp 677-81</ref>

Magnus Ladulås privilegier ledde till en konflikt med det världsliga frälset och de stadfästes inte på nytt efter kungens död 1290. Först efter att motståndets ledare, marsken [[Torgils Knutsson]], avsatts stadfäste [[Birger Magnusson]] 1305 faderns privilegier. Konflikten fortsatte trots detta och blev den direkta orsaken till att [[Magnus Erikssons landslag]] inte innehåller någon kyrkobalk. Det gick helt enkelt inte att uppnå enighet om innehållet i en sådan och därför kom Upplandslagens kyrkobalk i praktiken att fungera som en del av landslagen ända fram till reformationen.<ref>Jerker Rosén, "Kyrkan och klostren på 1100- och 1200-talen", ingår i [[Sten Carlsson]], [[Jerker Rosén]] m fl, ''Den svenska historien'', band 1, ''Forntid, vikingatid och tidig medeltid till 1319'' (Stockholm 1966), s 272-79</ref>

==Frälsegård/Frälsegods==
En frälsemans egen gård, [[sätesgård]]en, var givetvis helt skattebefriad. Under gården låg ett antal mindre gårdar, så kallade frälsehemman och -torp. Frälsejord kunde bara ägas av frälset (se [[jordnatur]]). Graden av skattebefrielse för frälsejord har varierat i hög grad under de århundraden som frälset fanns, särskilt under 1600-talet. Man fortsatte att kalla jordnaturen för frälsejord långt efter att man övergått till att kalla frälset för adel.

==Frälsehemman==
Ett frälsehemman var ett [[hemman]] som före grundskatternas avskrivning 1903 genom frihet från [[grundskatt]] intog en särställning.
Frälsehemmanet brukades av en frälsebonde och var underordnat ett frälsegods som ägde arrenderätt över [[hemman]]et. Dessa frälsehemman indelades i olika grader, så att de hemman som låg i samma by som frälsegodset kallades [[Hemman|rå- och rörshemman]], de som låg i samma socken som frälsegodset kallades '''insocknes frälse''' och resterande hemman för '''utsocknes frälse'''.<ref>{{FHO|2022-10-24|ord=frälsehemman|id=187/fralsehemman}}</ref>
{{Markrätt }}

==Frälsebönder==
'''Frälsebönder''' är en sentida (eftermedeltida) beteckning på de [[landbo]]r som brukade jord som ägdes av någon medlem av det världsliga frälset. Dessa bönder innehade jorden genom tidsbegränsade kontrakt och betalade arrende, i äldre tid kallad ''avrad'', till jordägaren i form av pengar, naturapersedlar och ofta även [[dagsverken]]

'''Skattefrälsebönder''' kallades självägande [[bonde|bönder]] vars [[skatteprestation]]er [[svenska staten|Kronan]] överlåtit till en [[adelsman]]. Dessa bönder bibehöll äganderätten till sin jord, men de skatter och avgifter som de skulle betalt till Kronan, gick i stället till frälsemannen. Särskilt vanligt under 1600-talet.

==Se även==
*[[Bergsfrälse]] - kronohemman som ägde skattefrihet genom att delta i bergsbruket vid framförallt [[Falu gruva]].
*[[Skattehemman]] - självägande bönders hemman
*[[Kronohemman]] - bönder som arrenderade mark av staten

==Referenser==
<references/>

== Vidare läsning ==

* {{SLS Q|Q113528481}}
{{adel i Sverige}}

[[Kategori:Medeltida ätter]]
[[Kategori:Svensk adel]]
[[Kategori:Civilrätt]]
[[Kategori:Adelsrätt]]