Hoppa till innehållet

Provinsen Punjab

Från Wikipedia
Punjab

1849–1947


Vapen

Punjab år 1909
Punjab år 1909
Punjab år 1909
Huvudstad Lahore



Bildades 1849


Upphörde 1947


Provinsen Punjab var en provins i Brittiska Indien. Den motsvarade områdena i de indiska delstaterna Punjab, Haryana och Himachal Pradesh, den pakistanska provinsen Punjab, de indiska unionsterritorierna Chandigarh och Delhi samt Islamabadterritoriet i Pakistan.

Som administrativ provins i brittisk-indiska riket omfattar det landet mellan 27° 40’ och 34° nordlig bredd samt mellan 69° 40’ och 79° östlig längd och gränsade i väster till Baluchistan och den 1901 delvis från Punjab avskilda Nordvästra gränsprovinsen, i norr till Kashmir och Tibet, i öster till Förenade provinserna Agra och Oudh (gräns bildar Jumna), i söder till Rajputana och Sindh. Provinsens areal var 258 417 km2, men därtill kom 34 vasallstater med sammanlagt 94 663 km2, så att hela Punjabs område utgjorde 353 080 km2.

Sitt namn har landet av de fem (persiska panj = fem) floder, vilka alla rann upp på Himalaya och slutligen, förenade till en ström, rinner ut i Indus. Dessa fem floder är Jhelum, Chenab, Ravi, Beas och Sutlej.[1] Genom dessa floder delades landet i fem större avdelningar, doáb (av do, "två", och ab, "vatten"), det vill säga trakter mellan två sammanflytande floder, nämligen Sind Sagar mellan Indus och Jhelum, Jech mellan Jhelam och Chenab, Rechna mellan Chenab och Ravi, Bari mellan Ravi och den förenade Beas-Sutlej samt Jalandhar mellan Bias och Sutlej.

Landet var till större delen en alluvialslätt. Norra delen bestod av fruktbara, sorgfälligt odlade, till en del även skogbärande terrasser och dalar vid foten av Himalaya. På slättlandet var jorden mycket bördig, så långt bevattningen genom de periodiska översvämningarna och kanalerna räckte. På andra ställen bestod den av betesmarker, delvis till och med av torr sand- och stenöken. Mellan Jhelam och Indus samt väster om sistnämnda flod går i öst-västlig riktning en kedja av saltberg (Salt range), som innehöll outtömliga lager av sylvin, vilka bearbetats i århundraden. Utom salt har Punjab få mineraliska produkter. Kalksten bröts vid Chenab och på några andra ställen; stora alunlager finns vid Kalabagh vid Indus och något stenkol i Salt range. Även petroleum har anträffats i mindre mängder på åtskilliga ställen.

Provinsen var företrädesvis ett jordbruksland, men skördarna var till följd av ringa nederbörd beroende av de stora och många bevattningskanaler, som anlagts redan av de tidigare muslimska härskarna. Enligt officiell uppgift var 1912 44 330 km2 (en åttondel av hela provinsen) bevattnade genom kanaler. Liksom i andra delar av Indien erhöll man i allmänhet två skördar om året. Vete var huvudgrödan, och därav, liksom av ris och oljeväxter, var exporten i stigande. Tebusken, tobak, bomull, sockerröret och indigo odlades med framgång. Fruktbarast var slätten öster om Lahore.

Industrin bestod huvudsakligen i hemslöjd och räknade blott ett fåtal större fabriker. Bomullsindustrin sysselsatte omkring en miljon arbetare (1915), men den mest blomstrande grenen var ylleindustrin i Amritsar, Gurdaspur med flera; även bearbetning av trä, järn, guld, silver och läder; i sidenvävning och i tillverkning av sjalar var denna hemslöjd högt utvecklad. De viktigaste handelsstäderna var Lahore, Amritsar, Multan, Ambala och Delhi. Järnvägarna hade 1912 en längd av 4 215 km.

Invånarnas antal i det omedelbara området steg 1911 till 19 974 956 och i vasallstaterna till 4 212 794 personer, således inalles till 24 187 750 personer, till följd av pest och hungersnöd en minskning sedan 1901 på nära 567 000 personer. 12,3 miljoner var muslimer, 8,7 miljoner hinduer och 199 751 kristna. Punjabs befolkning var mer blandad än någon annan landsdels. Över 5 miljoner var jater, av stor betydelse var även khatri, vilka hade stor del av handeln i sina händer; vidare sikherna, som var nära 2,9 miljoner, av vilka nära 800 000 bodde i tributstaterna, med flera.

Det viktigaste språket var punjabi, som talades av 75 procent av befolkningen, därnäst hindustani och hindi, som användes av omkring 4 miljoner. Andra språk var mer eller mindre lokala, såsom jatki, dogri, pasari, pashto, baluchi och sindhi. Det officiella språket är hindustani, och på detta utges de flesta böcker och tidningar.

Förvaltning

[redigera | redigera wikitext]

Förvaltningen leddes av en lieutenant-governor, som residerade i Lahore. 1897 infördes ett lagstiftande råd (legislative council) av 26 ledamöter, 16 utnämnda (därav 10 officiella), 8 valda och 2 extra ledamöter (experter). Huvudstad var Lahore.

Vid landets övergång i engelsk besittning 1849 insattes en särskild styrelse, bestående av tre personer. 1853 utnämndes en "chief commissioner" som högste styresman, och denne erhöll 1859 rang av viceguvernör, samtidigt med att Delhi skildes från Nordvästprovinserna och förenades med Punjab.

Provinsen var delad i fem divisioner: Delhi, Lahore, Jalandhar, Rawalpindi och Multan, delade på 30 distrikt. De största av vasallstaterna var Patiala, Baha-walpur, Jind, Nabha, Kapurthala, Mandi, Nahan (Sirmur) och Chamba.

För den allmänna säkerheten sörjde en polisstyrka på omkring 20 000 man, samt en del av bengaliska armén (omkring 34 000 man) som var förlagd inom provinsen.

Statsinkomsterna steg 1911–1912 till 76,94 miljoner rupier, varav 28,97 miljoner i grundskatt. Undervisningsanstalterna var dels underhållna av staten, dels privata. Till det förra slaget, som 1911–1912 var 4 493 med inalles 316 167 studenter, hörde först ett 1882 i Lahore inrättat Punjab university, vidare 10 college, omkring 300 sekundära skolor, folkskolor med mera. De enskilda anstalterna var 2 918 med sammanlagt 64 946 studerande. Det allmännas utgifter för undervisningen steg till 457 661 pund sterling. På inhemskt språk utgavs 1911 190 tidningar i Punjab.

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Punjab, 1904–1926.