ände

Definition från Wiktionary, den fria ordlistan.
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Se även ande, -ande och ända.

Svenska

[redigera]

Substantiv

[redigera]
Böjningar av ände  Singular Plural
utrum Obestämd Bestämd Obestämd Bestämd
Nominativ ände änden ändar ändarna
Genitiv ändes ändens ändars ändarnas
Som förled i sammansättningar används änd-.

ände

  1. plats eller punkt där något upphör eller tar stopp eller slut
    Ännu ett år går mot sin ände och ett nytt tar vid.
    Antonymer: fortsättning
    Sammansättningar: bakände, framände, slutände, smalände, tjockände, ändför, ändgruva, ändhållplats, ändlångs, ändskepp, ändskott, ändstation, ändteligen, ändtjock, ändträ
    Fraser: (idiom) komma till vägs ände; världens ände
    Besläktade ord: ända, ändelse, ändlig, ändlös
    Homofoner: ende

Översättningar

[redigera]